Ibland undrar jag....
Vad är det som gör mig lycklig på riktigt?
Matriella ting gör mig glad , visst , en tillfällig känsla som rusar fort igenom kroppen , värmer på nå sett.
Men sen då? Vad är det som saknas?
Har senaste dagarna varit i mitt filosofiska esse , funderat , övervägt , känt efter och kommer fram till......
absolut ingenting =/
Är jag verkligen den mest ensamma människa på jorden? Får jag känna så när jag har två fantastiska barn och sambo, världens finaste familj och underbara vänner? Det avgör jag nog själv.
Jobbet är som en fristad för mig , jag älskar att åka till jobbet , jag vet att jag möts av två helt otroliga kollegor , positiva , glada och omtänksamma , som senaste tiden kommit mig väldigt nära. Jag trivs så otroligt bra med dom ( Anna & Frekke) Jag älskar det jag gör på jobbet , jag känner mig behövd och uppskattad. Ungdomarna får mig att skratta på riktigt , jag blir glad hela jag när jag kliver innanför dörren. Dom får mina dagar att bli så meningsfulla.
Jag vaknar och kommer hem till min fina familj , mina barn är mitt allt , ingenting ger mig mer livsglälje och livslust. Ett liv utan dom vore inget liv alls. Och Fredrik , som jag dagligen imponeras av , hur står han ut med mig? Mitt hemska morgonhumör , min konstiga syn på saker ibland. Han älskar mig , han måste verkligen göra det.
Mina syskon är dom finaste på jorden , Min mamma o pappa ställer alltid upp när det är något , jag älskar dom så mycket! Ni ser , är inte mitt liv perfekt?
För att inte tala om mina vänner:
Johanna : Vi hade våran period för ett tag sedan när vi rök ihop ordentligt , vi bestämde oss för att aldrig prata någonsin igen , jag sa mitt och hon sa sitt. När jag sen i somras råkade ut för , vad ska vi kalla det , livskris? När jag en kväll satt vid datorn och såg att hon va inloggad på msn så va det som om allt släppte , jag behövde henne verkligen. Hon stod mig så nära , fortfarande. Jag skickade iväg ett mess. Svar direkt. Sen kom det , jag skrek ur mig allt jag behövde , förklarade allt som hänt och hon tvekade inte en sekund. Hon kunde , via datorn känna min smärta och hon kom tillbaks till mig. Som den hjälte hon alltid varit för mig. Hon har sedan den dagen inte lämnat min sida och hon va en av dom som fick mig på fötter igen. Jag vill aldrig leva utan henne!
Emma: Emma , Emma. Det finns nog ingen som jag skrattar med som dig. haha. Vi har samma sjuka humor och vi har alltid kunnat prata med varandra. En av dom få människor jag kan gråta framför. Samma sak här , Trots sitt egna hektiska liv med barn och nattjobb stod hon vid min sida i somras hon oxå. Och utan henne hade jag knappt gått upp ur sängen vissa dagar.Vi kan tyvär inte träffas allt för ofta , för vi jobbar om varandra jämt , men hon är den som kommer förbi och tar en kaffe fast hon är stressad till annat , bara för att , för att hon vill och för att jag antagligen är lika viktig för henne som hon är för mig. Tack för att du finns!
Rebecca: Jag saknar Rebecca!! Så sjuuukt mycke. Vi har känt varandra sen dagen vi föddes (vilket vi gjorde samma dag) Och har sedan dess aldrig slutat vara vänner. trots olika vänskapskretsar , skolor , intressen o.s.v så har vi alltid umgåtts. Än idag. Inte så ofta kanske men vi har ALLTID lika roligt tillsammans. Rebecca är min vän för livet , och precis som dom två nämnda ovan stod hon lika nära mig i somras. Mycke tjat om sommarn men den tiden fick mig att se vilka personer som verkligen brydde sig om mig. Som bevisade en gång för alla att dom alltid kommer att stanna hos mig. Oavsett vad.Och Rebecca är min vän för livet! Hon befinner sig just nu på andra sidan jordklotet och lever sin dröm. Det gö mig lycklig att hon får göra det , även om jag saknar henne. men jag räknar ner och det är dryga 48 veckor kvar tlls hon kommer hem. 48 veckor.. hehe.. Rebecca du är bäst!
Min syster Lisen , de finns inga ord.... du är bara.... du. och ingen slår dig! Någonsin!
Jag vill inte gå in på detaljer men min såkallade "livskris" fick mig oxå att se vilka som inte valde att stå vid min sida. Det gör ont ibland fortfarande att se tillbaks och se att det fanns någon jag själv hade gjort all för som inte gjorde detsamma. Inte med det sagt att den personen inte brydde sig , för det är jag övertygad om. Kanske den kände sig aldedes för hjälplös , kanske det gjorde ont i personen själv att se mig så. kanske... jag väljer iallafall att se det så. För att inte veta vad man ska säga eller göra är normalt.
Häromdagen hände ytterligare något mellan oss, vad vet jag än idag inte. Det har pågått ett tag men jag har inte vetat vad det varit. Men fick veta häromdagen vad allt berodde på. Något jag inte kan rå för. Något jag inte valt och någonting som definitivt inte är mitt fel. Överhuvudtaget. det har krävts många många övertalningsförsök ifrån fredrik för att få mig att förstå det. JAG är inte boven i någonting. Och det känns idag så orättvist att jag ska behöva ställas inför ultimatum eller behöva ursäkta någon annan när jag inte har någonting med saken att göra. Och jag fick oxå skrivet till mig meningen "Jag trodde det här hade med dig och mig och göra" Så min tanke är hela tiden , hur kommer det sig då att det blev så här? Jag väljer natuligtvis att inte nämna något namn eftersom jag respekterar den här människan väldigt mycke. Ja , fortfarande tillochmed. Men nu är det som det är. Jag kan tydligen inte göra något. Det känns tomt.......
Kanske är det de som får mig att känna mig så ensam trots alla människor jag nämnt ovan. Borde inte dom räcka? Är jag elak som tänker så här? Det är väl trots allt mina tankar? Eller.....?
Tänk om någon kunde svara på allt man funderade över, tänk om någon kunde lösa allt åt än. Nej , det hade förmodligen inte blivit bättre för det..
Åter igen : Man får inte mer än man klarar av.... det är sant.
Och med dom orden avslutar jag idag.
Matriella ting gör mig glad , visst , en tillfällig känsla som rusar fort igenom kroppen , värmer på nå sett.
Men sen då? Vad är det som saknas?
Har senaste dagarna varit i mitt filosofiska esse , funderat , övervägt , känt efter och kommer fram till......
absolut ingenting =/
Är jag verkligen den mest ensamma människa på jorden? Får jag känna så när jag har två fantastiska barn och sambo, världens finaste familj och underbara vänner? Det avgör jag nog själv.
Jobbet är som en fristad för mig , jag älskar att åka till jobbet , jag vet att jag möts av två helt otroliga kollegor , positiva , glada och omtänksamma , som senaste tiden kommit mig väldigt nära. Jag trivs så otroligt bra med dom ( Anna & Frekke) Jag älskar det jag gör på jobbet , jag känner mig behövd och uppskattad. Ungdomarna får mig att skratta på riktigt , jag blir glad hela jag när jag kliver innanför dörren. Dom får mina dagar att bli så meningsfulla.
Jag vaknar och kommer hem till min fina familj , mina barn är mitt allt , ingenting ger mig mer livsglälje och livslust. Ett liv utan dom vore inget liv alls. Och Fredrik , som jag dagligen imponeras av , hur står han ut med mig? Mitt hemska morgonhumör , min konstiga syn på saker ibland. Han älskar mig , han måste verkligen göra det.
Mina syskon är dom finaste på jorden , Min mamma o pappa ställer alltid upp när det är något , jag älskar dom så mycket! Ni ser , är inte mitt liv perfekt?
För att inte tala om mina vänner:
Johanna : Vi hade våran period för ett tag sedan när vi rök ihop ordentligt , vi bestämde oss för att aldrig prata någonsin igen , jag sa mitt och hon sa sitt. När jag sen i somras råkade ut för , vad ska vi kalla det , livskris? När jag en kväll satt vid datorn och såg att hon va inloggad på msn så va det som om allt släppte , jag behövde henne verkligen. Hon stod mig så nära , fortfarande. Jag skickade iväg ett mess. Svar direkt. Sen kom det , jag skrek ur mig allt jag behövde , förklarade allt som hänt och hon tvekade inte en sekund. Hon kunde , via datorn känna min smärta och hon kom tillbaks till mig. Som den hjälte hon alltid varit för mig. Hon har sedan den dagen inte lämnat min sida och hon va en av dom som fick mig på fötter igen. Jag vill aldrig leva utan henne!
Emma: Emma , Emma. Det finns nog ingen som jag skrattar med som dig. haha. Vi har samma sjuka humor och vi har alltid kunnat prata med varandra. En av dom få människor jag kan gråta framför. Samma sak här , Trots sitt egna hektiska liv med barn och nattjobb stod hon vid min sida i somras hon oxå. Och utan henne hade jag knappt gått upp ur sängen vissa dagar.Vi kan tyvär inte träffas allt för ofta , för vi jobbar om varandra jämt , men hon är den som kommer förbi och tar en kaffe fast hon är stressad till annat , bara för att , för att hon vill och för att jag antagligen är lika viktig för henne som hon är för mig. Tack för att du finns!
Rebecca: Jag saknar Rebecca!! Så sjuuukt mycke. Vi har känt varandra sen dagen vi föddes (vilket vi gjorde samma dag) Och har sedan dess aldrig slutat vara vänner. trots olika vänskapskretsar , skolor , intressen o.s.v så har vi alltid umgåtts. Än idag. Inte så ofta kanske men vi har ALLTID lika roligt tillsammans. Rebecca är min vän för livet , och precis som dom två nämnda ovan stod hon lika nära mig i somras. Mycke tjat om sommarn men den tiden fick mig att se vilka personer som verkligen brydde sig om mig. Som bevisade en gång för alla att dom alltid kommer att stanna hos mig. Oavsett vad.Och Rebecca är min vän för livet! Hon befinner sig just nu på andra sidan jordklotet och lever sin dröm. Det gö mig lycklig att hon får göra det , även om jag saknar henne. men jag räknar ner och det är dryga 48 veckor kvar tlls hon kommer hem. 48 veckor.. hehe.. Rebecca du är bäst!
Min syster Lisen , de finns inga ord.... du är bara.... du. och ingen slår dig! Någonsin!
Jag vill inte gå in på detaljer men min såkallade "livskris" fick mig oxå att se vilka som inte valde att stå vid min sida. Det gör ont ibland fortfarande att se tillbaks och se att det fanns någon jag själv hade gjort all för som inte gjorde detsamma. Inte med det sagt att den personen inte brydde sig , för det är jag övertygad om. Kanske den kände sig aldedes för hjälplös , kanske det gjorde ont i personen själv att se mig så. kanske... jag väljer iallafall att se det så. För att inte veta vad man ska säga eller göra är normalt.
Häromdagen hände ytterligare något mellan oss, vad vet jag än idag inte. Det har pågått ett tag men jag har inte vetat vad det varit. Men fick veta häromdagen vad allt berodde på. Något jag inte kan rå för. Något jag inte valt och någonting som definitivt inte är mitt fel. Överhuvudtaget. det har krävts många många övertalningsförsök ifrån fredrik för att få mig att förstå det. JAG är inte boven i någonting. Och det känns idag så orättvist att jag ska behöva ställas inför ultimatum eller behöva ursäkta någon annan när jag inte har någonting med saken att göra. Och jag fick oxå skrivet till mig meningen "Jag trodde det här hade med dig och mig och göra" Så min tanke är hela tiden , hur kommer det sig då att det blev så här? Jag väljer natuligtvis att inte nämna något namn eftersom jag respekterar den här människan väldigt mycke. Ja , fortfarande tillochmed. Men nu är det som det är. Jag kan tydligen inte göra något. Det känns tomt.......
Kanske är det de som får mig att känna mig så ensam trots alla människor jag nämnt ovan. Borde inte dom räcka? Är jag elak som tänker så här? Det är väl trots allt mina tankar? Eller.....?
Tänk om någon kunde svara på allt man funderade över, tänk om någon kunde lösa allt åt än. Nej , det hade förmodligen inte blivit bättre för det..
Åter igen : Man får inte mer än man klarar av.... det är sant.
Och med dom orden avslutar jag idag.
Kommentarer
Postat av: Anna
Man måste inte alltid vara glad... Det är heller inte meningen att livet ska vara enkelt hela tiden, för då hade vi nte kunnat upnå den totla lyckan. Vänner, som man tror sig ha i sin närhet hela livet byts ut och det gör ont, djävligt ont. Men man går ändå vidare och hittar nya människor att ha vid sin sida. Det är peroiderna där emellan som är så djävliga.. Det gör så ont. JAg vet ju inte vad om hänt dig, men jag vet att du är start och fantastisk och vet oxå att du kommer klättra över aven detta hinder och glöm inte att kram om de som står dig nära.. puss på dig
Postat av: Myran
Jag tackar ödmjukast för dessa ord. Jag ångrar hela tiden att vi hade vårt break, men samtidigt så inser man mer vad man nu har och inte vill mista. Alla har vi våra brister och gör våra fel men ingenting är sällan sent att be om ursäkt för. Vissa fall går som sagt dock inte att ha överseende med, men som jag alltid säger; shit happends when you party naked. Du är min vän för livet. Jag släpper dig inte igen. Du är världens underbaraste! Kram och god natt!
Postat av: Rebecca
Åh vad jag är glad! Jag läste precis inlägget, har inte haft så mycket tillgång till internet på sista tiden. Tack! :) Jag saknar dig också väldigt mycket! Självklart står jag vid din sida och du är min vän för livet!! Räknar också ner till nästa "spritkväll", haha. Ta hand om dig och ha det bäst! Kramar!
Trackback
