sarakarlzon

I Fredags hölls min farfars begravning.
Mycket känslor , men mycke fint!
Fina låtar och efteråt vart vi bjudna på olika snittar som va precis som om farfar gjort dom själv. =)
Och min älskade pappa höll ett sånt fint tal.
Det som förvånar mig är att jag inte alls känner det där lättnaden folk talat om för mig att man ska känna efteråt.
jag är fortfarande lika osams med tanken om att han är borta.
Det kommer väl en dag. Jag älskar honom så högt och jag saknar honom med varenda liten del av mig.
Och jag har svårt att acceptera att han inte kommer tillbaks.
jag vill backa tiden 16 år då jag  skrek högt åt honom för att han tvingade mig o ha långkalsonger på mig när de va kallt.
Jag vill att han ska komma tillbaks till mig o göra fina mönster med glasyr på mammas finporslin.. Oops!
Jag vill att han ska komma tillbaks o påpeka att jag faktiskt blivit lite mullig sen vi sågs sist.
Jag lovar att inte säga åt dig att du inte får ställa dig på en vinglig stege o såga i träden när du är 89 år. Du får göra precis
som du vill , bara du kommer tillbaks!
Jag vill att du kommer tillbaks och fuskar i kortspel (fast det bara är du som spelar) , sitta där vid ditt bord och lägga upp fint på mackorna och dricka din halva folköl.
Kom tillbaks och säg att allt ska bli bra , tala om för mig en sista gång hur stolt du är över mig , jag behöver de!
Kom tillbaks och håll om mig , släpp mig inte...